Två mentorers tankar

Ibland undrar jag var mitt skrivande tog vägen. Jag som skrev texter, texter, texter... Producerade, funderade, konstaterade. Ältade. Dikter, noveller, ord. Plötsligt finns inget skrivande kvar. Det enda som finns kvar är skrivkramp - och en svårbotad sådan. Kanske är det en biverkning av att ha blivit "svenskfröken" - jag läser så mycket att min hjärna liksom töms på ord, meningar och idéer, och mina egna tankar får liksom inte rum längre. Dagligen rättar jag meningsbyggnadsfel, syftningsfel, styckeindelningsfel och tempusfel och själv blir jag lämnad på efterkälken med bara krampen kvar. Hur botar man skrivkramp?

Dagligen säger jag till mina elever att producera; att leverera. Men det är svåra verb att sätta i verket och de skall veta att jag förstår dem mer än väl, då krampen satt in, när de säger att det är svårt att "få till det". Men min uppgift är att coacha, att peppa, att tjata och vad vore jag för svensklärare om jag bara sa: "ja, du har rätt - lägg dig ner och ge vika för krampen! Självdö, människa, s j ä l v d ö !".

Nej, det vore ingen hit.

Så hur botar man skrivkramp? Bästa tipset utlovas ett hemligt pris.

Tills vidare får jag nöja mig med att läsa andras texter - och det gör jag mer än gärna. Andras ord kanske får mina ord att vakna.

Sommaren närmar sig med stormsteg...